Aikido är en japansk självförsvarsform som syftar till att neutralisera ett angrepp utan att skada angriparen. Aikido skiljer sig på så sätt från andra självförsvarsformer genom att inte använda offensiva tekniker utan istället genom balansbrytningar och ledtekniker avvärja en angripare. Aikido är vad den tränande gör den till, en motionsform, självförsvar eller en konfliktlösningsmetod utan våld. Oavsett perspektiv, är Aikido väldigt roligt, intressant och givande för varje utövare. Träningen bedrivs på mjuka mattor, så kallade tatami. Efter uppvärmningen tränas fallteknik, något som är centralt inom Aikidon, och därefter tar teknikträning vid. Under teknikträningen tränas de kast, grepp och låsningar som ingår i Aikidons självförsvarssystem. Teknikerna tränas efter instruktion och oftast i par. Träningen varar ungefär en och en halv timme och avslutas med andningsövningar eller stretching. Träningstempot är upp till utövaren men kräver en viss kondition som man snart får om man inte redan har den. Aikido passar för alla, såväl ung som gammal, kvinnor som män.

Aikidons historia

Aikidons grundare, Morihei Ueshiba, föddes den 14: e december år 1883 i Tanabe, i södra Japan. Han var ende son bland farmarfamiljens fyra barn. Morihei var som barn en ganska vek pojke som tyckte om att dagdrömma, något som hans far Yoroki försökte motverka genom att berätta om en av Moriheis förfäder, Kichiemon, känd som en av sin tids starkaste samurajer. Så kom det sig att Morihei från sin ungdom studerade olika kampkonster såsom sumobrottning, svärd, spjut och ju-jutsu. Trots sitt idoga tränande hann Morihei med att gifta sig, Itogawa Hatsu var namnet på den lyckliga.

1903 tog Morihei värvning i armén trots att han vid sitt första försök att skriva in sig hade ansetts vara för kort för att bli militär. Efter sin militärtjänst återvände Morihei hem till sin fars gård, där han instruerad av Takaki Kiyoichi tränade ju-jutsu. Våren 1912 flyttade Morihei och hans familj till Hokkaido där Morihei mötte Sokaku Takeda, mästare i Daito-ryu Aiki Jutsu. Nu var det som om Morihei glömde allt annat för att helt gå upp i sin träning. När så Moriheis far blev sjuk och sände bud efter honom lämnade Morihei Hokkaido för att aldrig återvända. På hemresan stannade han till i Ayabe där den nya Omoto-kyo religionen hade sina högkvarter. Fascinerad av religionen och dess mästare, Deguchi Onisaburo, stannade Morihei i Ayabe tre dagar innan han fortsatte hemåt. Väl hemma upptäckte Morihei att hans far hunnit dö under tiden. Faderns bortgång tog honom väldigt hårt. Morihei sålde nu all sin fars land och bestämde sig för att flytta till Ayabe där han kom att stanna i åtta år. I Ayabe studerade Morihei Omoto-kyo och lärde ut budo. Studiet av religionen förändrade hela Moriheis liv och träningssätt. Han kom till insikt om att den sanna meningen med budo var ”kärlek som omhuldar och ger näring åt allt levande”.

1927 uppmanade Onisaburo Morihei att separera från religionen och finna sin egen väg. Därför flyttade Morihei till Tokyo där han byggde en ny dojo, Kobukan, som stod färdig 1931. Kobukan är numera känd som Hombu Dojo. De följande tio åren blev Morihei mer och mer känd, han var mycket upptagen med att instruera vid Kobukan där han även höll speciella lektioner för de stora militär- och polis-akademiernas elever. 1942 hade Morihei tröttnat på stadslivet och lämnade Kobukan i sin son Kisshomarus händer och flyttade till byn Iwama. I Iwama byggde han en utomhus-dojo och den nu berömda Aiki Shrine. Iwama räknas som den moderna Aikidons födelseort. Innan hade Moriheis system kallats Aikijutsu och Aiki-Budo och haft mer karaktär av kampsport än spirituell väg. Mellan 1942 och 1952 befäste Morihei teknikerna och fulländade Aikidons filosofi.

Efter kriget växte Aikidon snabbt vid Kobukan under Kisshomaru Ueshibas ledning. Morihei Ueshiba hade nu blivit berömd som O Sensei (stor lärare), Aikidons Mästare. På våren 1969 blev O Sensei sjuk och tidigt på morgonen den 26: e april dog han, 86 år gammal. Hans fru Hatsu följde honom bara två månader senare. Hans sista ord till sina elever var ”Träna inte för själviska orsaker, utan för alla människor överallt”.